Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan som jag känner. Det jag fick reda på förut. Det känns så overkligt. Att det just händer min syster, igen! Nästan inget av alla de husdjur hon har haft har varit helt friska. Och så nu detta. När hon äntligen har fått en hund så är inte allt som det ska med honom...
Han har nämligen ett blåsljud på/vid hjärtat vilket gör att det liksom sysar till när det pumpas ut blod där. Vilket gör att han inte får så mycket syre som han egentligen borde få. detta kan dels bero på att en klaff inte är som den ska. Att den är lite öppen eller liknande. Detta kan försvinna när han växer upp att det liksom växer ihop. Det kan även bero på ett hål i skiljeväggen i hjärtat.
Vetrinären sa att det var 50/50 att det skulle bli bra. Så nu står mins syster inför ett stort beslut.. Om hon ska behålla honom och följaupp det eller om hon ska lämna tillbaka honom till uppfödarna..
Men i vilket fall om hon behåller honom så är han inte försäkrad, (det var det de skulle göra idag med honom, dels) eftersom man inte försäkrar en sjuk hund. Så kommer det kosta massa om han måste till vetrinären och göra något för vi har ju ingen försäkring vi kan ta det på. Och om hon lämnar tillbaka honom så avlider de honom med störs sannolikhet..

Jag känner massa ilska och massa sorg. Han är så söt och go och busig. Vi, eller i alla fall jag, har inte märkt av någon symtom på att han skulle vara dålig av detta. Symtomerna kan vara att han är trött,  hängig, orkar inte lika mycket, hostar, vandrar omkring på natten utan att finna ro. Men inget avv detta har jag märkt av, visst vi har haft honom i snart 3 dagar bara.. Och valpar är ju trötta och sover nästan större delen av dagen..
Men detta känns ju så hemskt... Jag känner mig helt konstig....

Allt ska verkligen hända min syster! Jag tycker så synd om henne!!!!