Jag känner frid.

Min kropp känner sig lugn och fridfull idag. Efter gårdagen, som för övrigt var jobbig, så käner jag att spökena har länat mig för en stund. Och det är en lättnad. För att ha haft spökena på besök i min kropp sedan den 1 januari så har jag varit ganska slut större del av den tiden. Men nu känns det bra. Morfar har blivit sänd till himlens portar och begravningen var så fin. Kistan var dekorerad så fin. Och morfar fick ha sina favoritblommor på, liljekonvalj.

Jag brast i gråt så fort jag såg kistan. Tänk att min morfar låg i den. Han fanns inte längre hos oss, på sätt,hans liv har ju tagits från jorden och flygit upp till himlen. Och jag vet att han har det bra där. Han jagar älg för nu längre så har han inte ont. Utan han kan. Och jag vet att han var varmt välkommen där. Jag vet även att min morfar leker lite morfar uppe där bland molnen till alla änglabarn som finns där. Han lär dom massa tokigheter som han lärde alla sina barnbarn här på jorden. För om det är något han har lärt verkligen alla sina 9 barnbarn så är det hur man ritar en katt som går bort. Alltså en katt som går bortåt. För det kan verkligen vi alla 9 kan jag nästan lova. Men han var bäst.

Så fort som de första liljekonvaljerna tittar fram så vet jag att mormor kommer att vara den första som åker till graven för att sätta dit den första liljkonvaljbuketten. Och under hela liljekonvaljperioden så är jag nästan säker på att det alltid kommer stå en lika vacker vit bukett där. Så fint.

En annan sak som var fint på begravningen var på minnesstunden efteråt, så vi satt och åt och fikade. Det var att mormor spelade dragspel, för morfar. För morfar älskade när mormor spelade dragspel. Och hon klarade sig igenom alla de 3 låtar som hon hade tänkt spela. Det var verkligen starkt gjort av henne tycket jag. Och det var jag nog inte själv om. Hoppas du hörde hur vackert hon spelade för dig morfar.

Nej nu ska jag hoppa i dagens kläder och städa lite på mitt rum och sen ska jag nog, eller jag ska täffa Emilia. Och jag undrar verkligen hur tjock hon är nu när det bara är 70 dagar kvar till knytet tittar ut. Storlt låtsasmorter är vad jag kommer bli!

Morfar, lova att du hälsar till Antonia och Gabrielle från mig! <3 Och lek med dom, för de är underbara har jag hört.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0