Jag har verkligen ingenting att skriva om. Jag känner mig bara tom. Helt lut på något sätt. Fast ändå så va de första dagen idag denna vecka som jag kände mig pigg i skolan. Men eftersom jag inte har gjort något speciellt sen jag kom hem lite innan ett förutom att tagit en busig promenad med Hugo så har jag inte gjort något typ. Känns lite ovärt men det är väl så det är. Min kropp är fortfarande i sorg fast den inte visar det lika mycket längre. Jag kan prata om min morfar utan att brista i gråt. Jag kan somna lugnt om natten utan att ligga vaken med gråten i galsen och tårar som pressar på bakom ögonen. Det är en lättnat. Men jag trodde aldrig att saknaden kunde vara så här stor. Och min mormor. Hon är stark men jag tycker så synd om henne. Och det är nog inte jag den enda som gör. Hon verkligen försöker även om det inte alltid går så bra. Kollade på massa kort som min kusin fixade till mormor på mormor och morfar från deras 50åriga bröllopsdag. De var jätte fina. Jag kommer ihåg den dagen. De var så roliga, de satt verkligen i ordninggjorda och väntade på oss vid köksbordet och bara log när vi allesammans kom in och tänkte överaska dom. Vi alla fick oss nog ett gått skratt då. Finns många underbara minnen jag ska böra med mig genom livet för att minnas min morfar. Minnen jag ska berätta för mina barn om hur underbar ocg rolig deras gammelmorfar var. De kommer tycka att han var en underbar morfar till deras mamma. Precis likadant som jag tycker.

Min morfar.